För er som undrar: nu har vi bytt bil.
Hyrbilsfirman skötte det snyggt. Körde hit en fyrhjulsdriven bil i kväll och tog vår tvåhjulsdrivna tillbaka. En nätt liten åktur på sex timmar för den killen. Inte Avis på honom.
Ejeborg – som kör omkring i en rishög med symaskinsmotor – var mäkta imponerad av nyförvärvet: ”Det där är en sån man vinner Paris-Dakar med”.
I brist på fungerande bil i morse beslöt Stig och jag oss för att testa lokalbussen. Det finns en hållplats ca 100 meter från vårt hotell. Där inväntade vi 8.06-bussen. Den kom tio minuter sent, vilket under rådande omständigheter får anses helt okej. Och gratis var den också.
Oartikulerad vakt
Vi rullade fint nerför berget och landade vid busstationen i Schladming varifrån vi vandrade till målområdet. Där var det ett virrvarr av skyltar och vägar man fick gå. Och framför allt inte fick gå. Vi frågade en vakt om vägen till ”kommentator-kabinen” och antingen var hans artikulation inte hundraprocentig eller också kom han från en del av Österrike som vi aldrig hört talas om. ”Ba-ba-ba”, sa han. Vad det nu betydde.
Som tur var var vi här för ett år sedan, så vi hade lite koll på vart vi skulle. Hittade så småningom vår hytt. Som var låst så att vi inte kunde komma in. Så klart.
En kvart åt gången
Nåja, det löste sig också. Sen satt vi där i hur många timmar som helst och väntade på tävlingen. Allt medan Pops och Pernilla flyttade fram starten en kvart åt gången. Eller om det var Ejeborg som gjorde det kanske…?
När det var dags att åka hem efter tävlingen satsade jag på lokalbussen igen (Stig blev kvar för den sedvanliga striden om korten som ger experterna rätt att besiktiga tävlingsbacken. Han snackade till sig två stycken, trots att det hävdades att vi inte hade beställt några. Vilket vi så klart hade gjort.)
Kamp om platserna på lokalbussen. Vi stod ett gäng i regnet och väntade och väntade på bussen. Precis när den kom dök samtidigt ett gäng ungdomar upp. De insåg möjligheten att tränga sig före och lyckades ganska bra.
När jag till slut lyckades ta mig in i bussen med min krycka var nästan alla sittplatser tagna. Det fanns en ledig stol bredvid killen som hade trängt sig allra bäst, men när jag försökte sätta mig sa slyngeln något om att han höll platsen för en kompis, en annan slyngel som tydligen inte heller orkade stå upp.
Svor åt slyngeln
Efter flera timmars sändning, efter väntan på bussen i regnet, och ingen mat, så var det lite mer än jag tålde från killen som hade trängt sig före. Jag glömde varenda tyskt och engelskt ord som jag någonsin kunnat och skrek åt killen: ”ser du inte att jag har en krycka, tycker du verkligen att jag ska stå upp din late f-n, är du helt jä-a dum i huvudet?”. Sen satte jag mig på den lediga platsen. Killen sa inte ett pip på hela resan.
Så klart hade jag tagit fel buss.
Jag insåg det när alla utom jag hade klivit av och bussen vände på en vändplan som av någon märklig anledning låg mitt ute i skogen. Varför jag just då kom på att jag inte hade ätit något sedan frukosten klockan sju, vet jag inte.
Men chauffören var en hygglig man och såg till att en annan buss, som skulle förbi mitt hotell, väntade vid en hållplats, så att jag kunde byta buss och komma rätt till slut.
Slutet gott, allting gott.
PS. Är det okej att jag publicerar det här utan bild, Patric? Förstår att jag är helt misslyckad, men tänkte att det kanske ändå fanns ett värde, även utan bild? DS.
